18:49:20
Vår resa
Det var länge sen jag bloggade. Jag tröttnade väl tror jag och det är inte säkert att jag börjar igen men jag ville ha någonstans att skriva det här.
Jag ska med bilder och ord förklara hur underbar och hemsk Hilmas och min resa varit.
I augusti 2012 satt jag på Hilma för första gången. Jag hade fått frågan om jag kunde vara hästvakt i drygt tre veckor när Hilmas ägare Eva och hennes dotter Tove skulle iväg och resa. Jag tackade självklart ja och samma dag som jag kom hem från Turkiet så började jag sköta om Hilma.
De veckorna Eva var borta var helt underbara, Hilma gick fortfarande på bete och jag ville lära känna henne ordentligt. Hon var pigg, stark, väldigtstoig och framförallt hon var otroligt UNGHÄSTIG. Hilma var inte alls mycket rida, inprincip bara rakt fram i skogen. Hon travade så fort jag inte höll in henne och galopperade mer än gärna, kanske lite för ofta.
Eva kom hem och jag som var lite blyg frågade om hon behövde mer hjälp och självklart skulle jag få fortsätta hjälpa till med henne. Jag red några dagar i veckan, som tillslut gick över till att det bara var jag som red henne typ fem dagar i veckan. Hon hade börjat testa mig. Hon kunde helt plötsligt tvärvända ute i skogen, bocka och dra hem. Eller så vände hon rakt in i skogen och bara gick, jag kunde slita och dra hur mycket jag ville för hon vägrade lyssna.
Jag måste medge att jag var lite rädd men vågade inte riktigt berätta det för någon utan låtsades som ingenting och fortsatte rida, dock oftast med sällskap. Här någonstans började vi också träna för Lotta, en utav ridlärararna på Hageby och jag tror det var det som blev en typ av nytändning, för nu jäklar skulle det gå. Jag ville och var tvungen att lyckas, som dentävlingsskalle jag är. Hon slutade upp med sina jäkla dumheter och jag kände mig så sjukt stolt. Men istället kändes det som att hon blev matt och trött, så jag lät henne vila två veckor när det blev som isigast. Det ångrar jag. När jag skulle skritta igång henne igen var det lerblandad isslask ute och Hilma var allt annat än trött. Benen försvann på henne och där låg vi, lika chockade båda två över att ha gått omkull.
Efter det red jag bara ut med sällskap, utifall att någonting skulle hända. Hon började bli riktigt fin och jag började rida ihop henne mer och mer. Äntligen fick jag resultatet. Hon var så himla rolig att rida då och hon dansade fram i skogen. I paddocken var hon inte alls rolig och därför red jag henne knappast någonting där. Under vintern när det var mycket snö så hade vi en jätte rolig fotodag med Anna och fick riktigt fina bilder, även fast hon mest bockade, sparkade, racade och betedde sig som ett riktigt monster så var det så himla roligt och det lyste lycka om Hilma. Min fina flicka <3
Lagom till att skolan skulle börja efter jul blev jag sjuk. Öroninflammation, bihåleinflammation, halsfluss, ögoninflammation, you name it. Tre veckors ofrivillig vila för Hilma blev det där. Då var det bara att sätta igång igen. Skritta, skritta, skritta. Hilma hatar att skritta och därför kom hon på den briljanta iden att börja backa ner i diken på vägen ut i skogen, eller tvärnita när vi kommit 500 meter från stallet och vägra gå, både med och utan sällskap. Jag, som många vet, har ganska bra tålamod men bägaren rann över och jag blev verkligen så ledsen, jag kunde inte ens skritta ut i skogen på lång tygel för att hon antingen drog och bockade så jag åkte av eller backade ner i diken och sprang över jordgubbsfält så jag var tvungen att hoppa av i farten. Jag gav upp.
Jag började tro att någonting var fel, men hur mycket jag än klämde och stretchade så blev det inte bättre. Tömkörningen blev vår bästa vän, tills hon tröttnade på det med så jag tappade henne mitt ute i skogen och hon sprang hela vägen hem, över en stor väg, med tömmarna hängandes efter sig. Det var inte lätt, men hon var ju bara nyss fyllda fem och sto, så jag försökte igen och då hade någonting hänt i damens huvud. Tömkörningen hade gjort henne mycket mer lyhörd, hon lyssna på mina förhållande och framåtdrivande hjälper. Jag kunde återigen rida rakt fram i skogen. Tillbaka där vi startade. Jag växlade mellan att tömköra och att rida, vilket var smart för hon blev riktigt rolig och vi började arbeta lite mer i paddocken och det släppte till och med där.
I somras tog Elin hand om Hilma när jag var tre veckor i Spanien för jag ville verkligen inte att hon skulle stå i tre veckor, för efter min Spanien vistelse hade ja planerat att Hilma skulle få bo på Hageby i några dagar. Några dagar blev åtta dagar och det var det bästa jag gjort. Väl på Hageby så fick Hilma vara i ridhuset, bli longerad(man kunde tro att det var första gången), fick vara med på läger med mig en dag och vi började hoppa. Joel var med mig ute i skogen en förmiddag och jag blev så jäkla sugen på att hoppa uppe på breddiket med alla roliga fälttävlanshinder. Men inte kan Hilma hoppa? Jodå jag styrde på en liten stock och hoppa, detgjorde hon. Hoppade några gånger och efter så var det spark, bock, bock.
När vi kom hem från Hageby hoppade vi lite hemma och jag ville testa att löshoppa. Hilma ÄLSKADE det. Hon flög fram och hoppade 120. Hon är så fin min underbara! Men inte skulle väl vi ha tur nu när det gick bra? Nej jag fick en urinvägsinflammation och låste då ryggen. Ryggen blev överbelastad och jag kunde inte rida på tre veckor. Tur att Elin kunde ta hand om Hilma, för hon fick inte vila så länge igen. Jag har kommit igång igen men har fortfarande ont i ryggen så vi tar det lite lugnt och Elin rider henne några/någon gång i veckan, vilket Hilma gillar. Det slog mig för bara några dagar sen att jag faktiskt har utbildat en häst, nästan helt själv, i motgång och framgång. Jag älskar henne över allt annat och ångrar inte att jag sa ja för ett år sen.